missfixin

Nu är det andra gången jag läser den här krönikan och jag älskar den:

"Jag svär jag aldrig blir 25 igen (krönika v 3 Sthlm City)

Vi luktade alkohol och sex och jag ville så förtvivlat gärna dra fingertopparna längs hans ryggrad. Jag gjorde det inte den här morgonen, även sådana som jag kan lära sig av tidigare misstag. Jag gick upp i stället, för jag visste att han inte ville ha mej där, inte nu, inte egentligen. Men ännu var jag för hög av hans närhet och allt vi sagt och gjort kvällen innan, jag trängde undan trycket över bröstkorgen och kraschen jag visste skulle komma, som alltid kom. Men inte riktigt ännu.

Han var min fixa idé, jag visste det inte då men han skulle komma att dominera flera år av mitt liv. Alltid närvarande som en osalig ande intill mig. Jag slutade äta, jag började röka, varje sångtext handlade om oss två. Köpte jag en tröja var min första tanke "kommer han gilla mej i den här?".  Jag var helt konsumerad. Tack gode gud att det inte fanns Facebook då. Jag raderade hans nummer gång på gång, men det var som multiplikationstabellen, jag kunde rabbla det i sömnen. Lönlöst. Jag stalkade alla hans hangouts. Så jävla genomskinligt. Jag var radiostyrd, en robot, med hans namn, röst och doft som enda programvara.

Han vaknade av mina rörelser i rummet. Och jag kunde den här proceduren så väl nu, säg inget av betydelse, kväv varje impuls att fråga om natten förändrat någonting. "Älskar du mig nu?". Så vi fnissade och hade en skämtsam jargong, medans jag yrvaken och snubblig tassade runt för att plocka upp mina kläder som låg vid den öppna balkongdörren. På det halvår som gått sedan jag gråtande flydde lägenheten och med tårarna rinnande planlöst vandrat Götgatan mot ingenstans, hade jag gått ner femton kilo. Mina höftben stod ut och lämnade mjuka håligheter mellan trosa och hud när jag lätt poserande drog tröjan över huvudet. Jag stod i motljus, solstrålarna dansade över min blekhet. Jag visste att jag var snygg. Jag visste att han tyckte jag var snygg.

"Synd att du blivit så jävla vacker efter att vi gjort slut". Han log som bara han kunde när han sa det. Ur stereon sjöng Ryan Adams "It's harder now that it's over". Och så gick jag ut genom dörren, ut på Söders gator, med den nu så bekanta klumpen i magen, ännu bara stor som en tennisboll, lavinartat växande för varje steg. Om femtio meter skulle den skymma solen. Ett svart hål jag själv skapat. Helt på egen hand. Jag kan vara väldigt övertygande.

Han hade sagt han skulle till Berns på kvällen. I mitt huvud planerade jag redan outfit."

Skriven av kvinnan med bästa bloggen: Popmorsa,  Emelie Thorén.